Klassisk homeopati

Benämningen homeopati härstammar från grekiskans homoios "liknande" och pathos "lidande", och är ett alternativt medicinalsystem, som skapades av den tyske läkaren Samuel Hahnemann i slutet på 1700-talet. Men redan läkekonstens fader Hippokrates (460-370 f.Kr.) skrev om likhetsprincipen, och Paracelcus skrev på 1500-talet "Där sjukdomar uppstår, där kan också roten till hälsa finnas". 

Hahnemann utvecklade homeopatin efter upptäckten att friska som fick kinabark utvecklade symptom som liknade malaria, d.v.s. samma medel som botade febern hos malariasjuka framkallade liknande symptom hos friska. Han testade en mängd medel på sig själv för att se vilka symptombilder de framkallade - och vilka de följaktligen kunde bota. Läkemedlens symtombilder sammanställde han i Materia Medica. 

Hahnemann upptäckte också att läkemedlen paradoxalt nog blev effektivare när de späddes ut, och utspädningen eliminerade även risken för biverkningar. Därtill noterade han att det inte var någon idé att ordinera ett specifikt läkemedel mot en specifik sjukdom, patienter med samma sjukdom kunde behöva olika läkemedel eftersom de hade lite olika symptom. 

Under prövningarna han gjorde på sig själv fann han att hans mentala och emotionella tillstånd förändrades lika tydligt som det fysiska, och att alla aspekter därför måste beaktas. Klassisk homeopati tar således hänsyn till hela människan och väljer medel inte enbart utifrån individens  fysiska tillstånd utan också utifrån det mentala/själsliga och det känslomässiga/psykiska. För Hahnemann var "sinnessymptomen" (temperament, känslor, vilja) det viktigaste kriteriet vid val av medel. Många medel är starkt förknippade med framträdande psykologiska symptom

Enligt Hahnemann finns det i människan en balanserande mekanism (vitalkraften) som håller henne frisk trots påfrestningar. Men om påfrestningarna blir för starka eller långvariga, eller om vitalkraften försvagas leder det till symptom och andra tecken (den sjuka kroppens uttryckssätt) Rätt medel stärker den egna vitalkraften så att kroppen själv kan ta hand om det som orsakar obalansen (läka grundorsaken).

Likhetsprincipen eller similialagen
Om en substans framkallar vissa symptom hos en frisk individ, är det möjligt att med samma substans bota liknande symptom hos en sjuk. Denna princip - Similia Similibus Curentur eller liknande botar liknande - utgör grunden för homeopati.

Läkemedelsprövningar på friska
För att få fram läkemedelsbilderna - vilka symptom, mentala tillstånd och förändringar medlen framkallar - testas de på friska individer. 

Naturliga medel
Homeopatiska läkemedel kommer från växt-,  djur- eller mineralriket.
Nosoder utvinns från utsöndringar, sjuka vävnader eller mikrober. 

Minimala doser  
Homeopatiska läkemedel tillverkas genom ett speciellt spädningsförfarande som kallas potensering, vilket innebär att en råvara späds och skakas (succussion) stegvis enligt homeopatiska principer  tills önskad utspädningsgrad (potens) uppnåtts. Medlen finns alltså tillgängliga i olika potenser, många av dem så utspädda att det inte finns någon materiell molekyl av grundsubstansen kvar utan de verkar på energetisk nivå.
Utspädningen medför också att medlen saknar biverkningar. 

Enkelmedel 
Klassiska homeopater ordinerar endast ett medel åt gången, klientens similimum (det medel vars läkemedelsbild är mest likt klientens totala symptombild).

Konstitutionsmedel
Vid prövningar har man noterat att individer kan reagera olika på samma medel, vilket lett till att man inom homeopatin skiljer på olika konstitutionstyper. Val av konstitutionsmedel baseras på temperament, karaktär och allmänna reaktioner (konstitution) såväl som på lokala symptom. Konstitutionsförskrivning utvecklades av Hahnemanns efterföljare och härstammar alltså inte från Hahnemann.

Vitalkraft
Vår självläkningsförmåga, som stimuleras och balanseras av det homeopatiska medlet. Vid sjukdom anses denna livskraft vara ur balans.

Förstförsämring
Vid homeopatisk behandling kan symptomen ibland tillfälligt förvärras. Denna förstförsämring följs vanligen av en markant förbättring.

Holistisk terapi
Klassiska homeopater beaktar hela människan och väljer medel utifrån den totala symptombilden, som framkommer under samtalet med klienten (anamnesen). En klassisk homeopat frågar inte bara om förekomst av symptom (fysiska och sinnessymptom) utan också detaljerat om hur, var och när de yttrar sig samt vid vilken tid på dygnet/året  de blir värre/bättre, hur de påverkas av värme/köld, av väder, av vila/rörelse, om de är höger- eller vänstersidiga och hur de sprider sig (s.k. modaliteter).  Tidigare sjukdomshistoria och familjemedlemmars hälsa kan vara av stor betydelse. Den klassiska homeopaten frågar också om sömn och sovställning, aptit, längtan efter eller motvilja mot viss mat, törst etc. Allt för att få fram en så detaljerad symtombild som möjligt och hitta rätt medel.

Trots att medlet väljs utifrån symptombild är klassisk homeopati ingen symptombehandling utan syftar till läkning av hela människan.

Klassiska homeopater: Nina Blomqvist, Eivor Englund-Karlsson

Djurhomeopater: Nina Blomqvist

Isopati/nosodterapi

Isopati bygger på pricipen lika bota lika, Aequalia aequalibus curentur, till skillnad från den klassiska homeopatins liknande botar liknande. Man behandlar samma med samma, t.ex. en infektion med samma mikrob som orsakat den eller en förgiftning medsamma gift som orsakat den. Isopati kan även användas som desensibilisering vid allergier.

Isoder som genomgått läkemedelsprövning (har en känd läkemedelsbild) kan ordineras utifrån den homeopatiska similialagen. Redan Hahnemann utvecklade nosoder för att läka miasmerna, men i klassisk homeopati är nosoder inget förstahandsval (similimum gäller obereoende av ev miasm).

Organmedel

Potensierade organmedel framställs från färska, friska djurorgan. Medlens funktion är att bygga upp organvävnad och normalisera störd organfunktion. Det är ingen substitutionsterapi, utan medlen gynnar nycellbildningen och stimulerar vävnadsfunktioner på energetisk-dynamisk väg och på så sätt kan organ/organsystem regenereras och läka.

Organmedel används främst som ett komplement till annan behandling, och kan ordineras tillsammans med andra homeopatiska medel, näringstillskott eller örter.  

Komplexhomeopati

Komplexmedel är sammansatta medel som består av två eller flera enkelmedel som samverkar. Det innebär ett bredare angreppssätt, men en mindre individualiserad behandling. Val av medel kan baseras på indikationer (kliniska symptom) och/eller irisdiagnostik.
 
Komplexhomeopati (kallas också klinisk homeopati) används sällan av klassiska homeopater, utan främst av komplexhomeopater eller andra terapeuter, t.ex. som en del i naturopati och biopati, eller som ett tillägg till näringsterapi eller zonterapi. Många terapeuter testar klientens behov av medlet med kinesiologi eller elektronisk testapparatur.